Doktor Glas

Gustav Fröding- "En Kärleksvisa"

Denna dikt handlar om något önskavärt som han önskar att få men inte kan så han skaffar sig det liknande på ett oäkta sätt. Det han genuint önskar är kärlek, att älska.  Just hans dröm skulle inte gå i uppfylelse, eftersom jag tolkart det som att han syndat, i och med stytcket; "

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå."

Det jag skulle vilja säga till honom vore förmodligen att det inte är för sent för kärlek även om man känner att man har "förbannats", att gräva ner sig i hopplöshet på grund av en orsak, skapar inget annat än ännu mer lidande. Det jag tror han skulle svara vore nog antagligen inte en mening påverkad av det jag tidigare sagt eftesom han i dikten verkligen reflekterat över om innerligt tror att det är förstört förgott.

Erik Johan stagnelius- "Till förruttnelsen"

Hur stagnelius ser på döden framkommer inte självklart för mig i den hör texten. Denna kan tolkas på många olika sett, ett av dem är att den döda kroppen inte  blir annat än förruttnad och "i maskar lös tanken och känslorna opp". Medan kroppen helt dör så plågas själen där uppe. Det enda han har att räkna med är sin älskade, medan allt annat stöter honom bort; "Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger." och slutligen är döden bara en förruttnelse och själen plågad, förutom nere hos den älskade; "Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig."

Som jag själv ser på döden stämmer inte riktigt igen med den tolkning jag gjorde av Stagnelius. Jag tror inte att man har ett medvetande efter döden, att man varken kan plågas eller känna lycka, att man kan reflektera över sin köttsliga död, det tror jag inte.  Jag tror att man bara slutar existera, förutom hos de anhöriga som inte vill tro annat än att man finns någonstans och vakar över dem, endast där tror jag att man existerar i form av minnen och önskningar. Men detta är inget som den döde skulle märka det mista av, eftersom att den personen inte är en person längre. Det som konkret finns kvar är ett ruttet lik eller aska. Men så känner inte det närmaste igen en, så har den individen slutat existera på jorden förgott.

Om denna dikt av Stagnelius skulle förklaras som en kärleksdikt vet jag inte säkert, jag tror mer att kärleken är just det enda det finns spår av efter döden i hans fall. Men själva döden är fortfarande huvudorsaken till lidelsen i denna.

synen på livet i dikten är i ganska hektiskt fasad för att dölja den ofrånkomliga döden, tolkar jag det som, först ska dem skynda klä och dölja själva förruttnelsen med nejlikor och liknande, sedan i slutet förekommer först den "gyllene ro" när de båda får slumra tillsammans.

När jag läser "när fasor den blodade jorden bebo" tänker jag på en undergång av världen.

Erik Axel Karlfeldt -”Dina ögon äro eldar”

Den här dikten beskriver en vild obeslutsamhet, en ständig ändring av vilja. Och den sista text som lyder "för min heta ungdoms skull", gör att ungdomen blir en parrarell med det obeslutsamma och heta svängningarna. Att man för mycket leker med sina impulskänslor, och sedan förlorar på grund av det; jag ser i skymning dina steg försvinna.

dikten tycker jag är bra, även om den är skriven för ett tag sen så känns den ändå konkret och dagsaktuell.

”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.” jag tolkar den liknelsen som att han är så lättpåverkad att en annan människa kan utforma hur han ska te sig.