Doktor Glas

En av 1900 talets största författare, levde 1869-1941. Han blev förståeligt nog upptäckt tidigt eftersom han var så begåvad inom skrivspråket. Eftersom han så tydligt behärskade denna talang gjorde han det mesta man kan inom skrift och litteratur, han skrev: dikter, noveller, kåserier, litteratur/teater recensioner, romaner och dramatik. De stunder Hjalmars karriär där han faktiskt blev hårt kritiserad kan jag tänka mig främst präglades av oförstående och rädsla för innehållet i hans verk eftersom det ligger ett så starkt allvar i mycket av det han gjort.

Många storheter inom de kulturella har haft en tuff väg för att bli erkända, vissa först efter döden, men Hjalmar har i jämförelse haft en lätt väg till det erkända författarskapet. På gymnasiet fick han sin första publicering och innan 20 års ålder fanns hans novell för offentligheten att läsas. Där efter tog det fast med massor av publiceringar i tidningar och diverse möjligheter för hans verk att synas fanns. En sak jag tydligt tycker kommer fram i Doktor Glas är att Söderberg hade stort intresse för Strindberg och hade en skeptisk syn på kristendomen.

Många stora författare växer fram under olyckliga barndomsförhållanden, men Söderberg hade en stillsam uppväxt med mamma, pappa och en storasyster, ekonomin i familjen var bra och.

Han jobbade under 11 år på Svenska Dagbladet som kritiker och novellist.

De kanske kändaste verken idag är just Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Han har skrivit många och de flesta behandlar någon form av existentiell fråga och levnadssituation. Söderberg hann göra otroligt mycket innan han dog och hans verk visar på stor erfarenhet och behärskning av skrivandet.

Novellen utspelar sig rätt långt tillbaka, ungefär 1800 talet, runt juletid i ett tydligt klassamhälle där det ytliga ägandet är av stor betydelse.

Novellens huvudkaraktär är den dystre Doktor Heneck som är sjuk och antar att hans tid för döden snart är kommen. Han har en fru som inte verkar avhålla honom särskilt, Herneck tror att om han var rik skulle fruns syn på honom inte vara den ogillande. En tredje karaktär är Hernecks vän Richard som Herneck gick till för att låna pengar, men på väg dit blev han halvt påklörd av en droska och förstörde sin rock, det var då pälsen kom in i bilden, den fick han låna av Richard, det var mycket kallt den dagen. När herneck går hem iklädd rocken har han en annan känsla än den dystra på vägen dit, han känner sig full av själförtroende och lycka av att bära den status givande pälsen, att bli sedd av folk ur ett annat perspektiv. När Herneck kommit hem till sin fru blir han på grund av pälsen blivit förväxlad med Richard och det framgår att frun och Richard har en affär. Herneck blir inte arg över detta, tvärt om är han tacksam över de sista sekunderna av lycka i livet han fått genom pälsen. Pälsen tillät honom för en kort stund att inte vara den fattiga sjuka, utan en person folk ser upp på. Han tackar Richard för den vänligheten som givits till han och sin fru.

Novellen heter pälsen av en symbolisk anledning, novellen handlar ju på djupet inte alls om själva substantivet. Pälsen symboliserar i det här fallet den sista lyckosamma förväxlingen som Herneck fick uppleva när han bar denna statusgivande kappa.

Pälsen gavs ut på det sena 1800 talet och man förstår att den inte precis är skriven idag bland annat eftersom folk körde omkring i häst och vagn, och nu för tiden är det inte speciellt "coolt" för herrar att gå omkring i päls. Sedan är själva skrivsättet också från en annan epok, formuleringar valdes med större omsorg då än vad jag kan tycka att det görs idag.

Det som gör att denna novell än idag är läsvärd är just det här med vad ytliga saker kan ända mycket, att så många orättvisa uppfattningar skapas på grund av någon yttre sak. Prylfixeringen är extremt aktuell i dagens samhälle och man kan dra en pararell med novellen, även om den har en djupare betydelse än så, symboliserar även pälsen vad föremål kan göra för att uppfatta en hel människa.

Doktor Glas som karaktär har genom boken förblivit samma som i början, åtminstone så här långt. Han är själv mycket medveten om hur han är och varför han blivit på vissa sätt. Han är inifrån sett utvikande från resten av människorna i samhället och anser sig vara annorlunda. Han reflekterar mycket över hur han blivit som han blivit. Han är enligt sig själv ensam och spenderar väldigt mycket tid med sina tankar. Han är inte nöjd med sin situation men har inte heller tillräckligt mycket hopp för att förändra den.

Gustav Fröding- "En Kärleksvisa"

Denna dikt handlar om något önskavärt som han önskar att få men inte kan så han skaffar sig det liknande på ett oäkta sätt. Det han genuint önskar är kärlek, att älska.  Just hans dröm skulle inte gå i uppfylelse, eftersom jag tolkart det som att han syndat, i och med stytcket; "

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå."

Det jag skulle vilja säga till honom vore förmodligen att det inte är för sent för kärlek även om man känner att man har "förbannats", att gräva ner sig i hopplöshet på grund av en orsak, skapar inget annat än ännu mer lidande. Det jag tror han skulle svara vore nog antagligen inte en mening påverkad av det jag tidigare sagt eftesom han i dikten verkligen reflekterat över om innerligt tror att det är förstört förgott.

Erik Johan stagnelius- "Till förruttnelsen"

Hur stagnelius ser på döden framkommer inte självklart för mig i den hör texten. Denna kan tolkas på många olika sett, ett av dem är att den döda kroppen inte  blir annat än förruttnad och "i maskar lös tanken och känslorna opp". Medan kroppen helt dör så plågas själen där uppe. Det enda han har att räkna med är sin älskade, medan allt annat stöter honom bort; "Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger." och slutligen är döden bara en förruttnelse och själen plågad, förutom nere hos den älskade; "Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig."

Som jag själv ser på döden stämmer inte riktigt igen med den tolkning jag gjorde av Stagnelius. Jag tror inte att man har ett medvetande efter döden, att man varken kan plågas eller känna lycka, att man kan reflektera över sin köttsliga död, det tror jag inte.  Jag tror att man bara slutar existera, förutom hos de anhöriga som inte vill tro annat än att man finns någonstans och vakar över dem, endast där tror jag att man existerar i form av minnen och önskningar. Men detta är inget som den döde skulle märka det mista av, eftersom att den personen inte är en person längre. Det som konkret finns kvar är ett ruttet lik eller aska. Men så känner inte det närmaste igen en, så har den individen slutat existera på jorden förgott.

Om denna dikt av Stagnelius skulle förklaras som en kärleksdikt vet jag inte säkert, jag tror mer att kärleken är just det enda det finns spår av efter döden i hans fall. Men själva döden är fortfarande huvudorsaken till lidelsen i denna.

synen på livet i dikten är i ganska hektiskt fasad för att dölja den ofrånkomliga döden, tolkar jag det som, först ska dem skynda klä och dölja själva förruttnelsen med nejlikor och liknande, sedan i slutet förekommer först den "gyllene ro" när de båda får slumra tillsammans.

När jag läser "när fasor den blodade jorden bebo" tänker jag på en undergång av världen.

Erik Axel Karlfeldt -”Dina ögon äro eldar”

Den här dikten beskriver en vild obeslutsamhet, en ständig ändring av vilja. Och den sista text som lyder "för min heta ungdoms skull", gör att ungdomen blir en parrarell med det obeslutsamma och heta svängningarna. Att man för mycket leker med sina impulskänslor, och sedan förlorar på grund av det; jag ser i skymning dina steg försvinna.

dikten tycker jag är bra, även om den är skriven för ett tag sen så känns den ändå konkret och dagsaktuell.

”En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.” jag tolkar den liknelsen som att han är så lättpåverkad att en annan människa kan utforma hur han ska te sig.

Spänningen i boken tycker jag skapas av skrivsättet och den aktiva delgivningen av ny information. Man får enkelt reda på karaktärens tankar och känslor i och med att det är Doktor Glas egna anteckningar som utgör texten i boken. Han skriver om tillvaron från sina ögon sett. Han berättar också om upplevelser som har format hans eget beteende.

Det framgår i texten att Doktor Glas känner sig mer annorlunda än alla de andra han observerar i sin vardag, detta gör att man får en särskild vinkel på mycket annat som han skriver om det är mjöligt att koppla och relatera. Jag tror att boken tolkas olika av läsare beroende av tidigare erfarenheter och tankar. Vissa saker kanske den ena läsaren bara ögnar igenom medan en annan läsare stannar upp och identifierar sig med samma stycke text. Ett exempel på ett sådant stycke är när han skriver; "Jag sitter vid fönstret och tänker över mitt liv, forskar över orsaken varför det kom att gå i en så helt annan fåra än alla de andras, så långt på sidan om den allmänna vägen".

Den dagboksaktiga utformningen tycker jag är ett smart val av Hjalmar Söderberg eftersom boken känns lättare personlig och ingående än om skriver från vinkeln av en person utanför Doktor Glas. Boken är relativt tunn och går därför i bra fart framåt så allt får plats och att det inte lämnar läsaren uttråkad.

Denna kluriga novell bygger på ledtrådar och mystiska meningar som lämnar mycket åt en själv att tänka ut.

Man förstår efter en stunds läsande att det som hänt är att mannens fru gått bort. Redan i början av texten får man reda på någon form av förlust och sorg hos mannen, sedan går det in i text stycken som blir som en nostalgisk resa, man märker att det är tillbakablickar på minnen, när han går igenom dem, de som lappen ingav honom att gå igenom. Då nämns frun som om hon var, och inte är. När det nämns kista och begravningsbyrå är är teorin om bortgången fru bekräftad.

Varför Strindberg utgår från det där pappers ark när han skriver tror jag är för att lättare skapa en mystik och någonting för läsaren själv att lista ut, det blir en så oerhört tydlig hopknytning av säcken när man väl i början redan har något att lista ut som man i slutet fattar och kan tänka; aha! var det så.

Synen på äktenskap i denna text framkommer för mig inte alls som någon negativ eftersom sorgen hos mannen efter förlusten av frun bygger upp hela berättelsen. Mannen har ju en stor saknad efter frun, även en väldigt hög syn på henne, exempelvis när han talar om hur hennes namn är det allra vackraste, etc. Den där lyckliga bubblan som fanns i minnena fallerade följaktligen utan frun.